EU-kampanj resulterar i nya reparationsregler, men vi behöver många fler produkter som omfattas

Efter åratal av intensiva kampanjer från förespråkare för rätten till reparation har EU:s lagstiftare äntligen enats om nya reparationsregler.(1) Right to Repair Europe-koalitionen, som representerar mer än 140 organisationer i 24 europeiska länder, är glada över att den nya lagen kommer att bana väg för bättre tillgång till prisvärda reparationer av utvalda produkter. Vi välkomnar reglerna om överkomliga priser på originaldelar samt förbudet mot mjukvarupraxis som förhindrar oberoende reparationer och användning av kompatibla och återanvända reservdelar. Detta är ett steg i rätt riktning för prisvärda reparationer.

Vi måste dock konstatera att man i och med antagandet av lagen missar en stor möjlighet att skapa en verkligt rättvis reparationsmarknad i Europa och att säkerställa prisvärda reparationslösningar för majoriteten av produkterna på den europeiska marknaden. Vi beklagar att omfattningen av de produkter som omfattas fortfarande är mycket snäv och att många kryphål har införts. Vi efterlyser ett snabbt genomförande av dessa regler, inklusive kommissionens riktlinjer för definitionen av ”rimliga” priser för reservdelar, ett kraftfullt genomförande av förbudet mot reparationsfientliga metoder och införandet av nationella ekonomiska incitament för reparationer i EU:s medlemsstater.

EU-länderna kommer att ha två år på sig att införliva detta direktiv i sin nationella lagstiftning

Vi uppmanar nästa EU-kommission (efter EU-valet i juni 2024) att fortsätta arbetet med rättsakter som fastställer krav på reparerbarhet(2) för ytterligare produktkategorier för att snabbt utöka tillämpningsområdet för dessa nya reparationsregler.

1. Bättre tillgång till reparation för ett urval av produkter

De nya reglerna ska förbättra de europeiska konsumenternas tillgång till reparationer för ett urval av produkter. Tillämpningsområdet är begränsat till varor som köps av konsumenter (varken varor som säljs från företag till företag eller industrivaror omfattas) och till produkter som redan omfattas av krav på reparerbarhet enligt EU-lagstiftningen. För närvarande innebär detta tvättmaskiner, torktumlare, diskmaskiner, kylskåp, tv-apparater, svetsmaskiner, dammsugare, servrar, telefoner, surfplattor och batterier i lätta transportmedel (t.ex. elcyklar och elskotrar). Tillämpningsområdet kommer automatiskt att utvidgas av Europeiska kommissionen inom 12 månader efter antagandet av nya rättsakter som fastställer krav på reparerbarhet (dvs. inte begränsat till ekodesign).

1.a. Skyldighet för tillverkare att reparera utöver den lagstadgade garantitiden

Vi välkomnar att tillverkarna för första gången kommer att vara skyldiga att erbjuda reparationsalternativ utöver den lagstadgade garantitiden på två år, i upp till 10 år beroende på produkten. Dessa reparationer måste utföras av tillverkarna (eller via deras underleverantörer) kostnadsfritt eller till ett ”rimligt pris”. Konsumenterna kan erbjudas en ersättningsprodukt under reparationsperioden.

1.b. Rättvisare tillgång till reservdelar för oberoende reparatörer

Vi välkomnar att reservdelar och verktyg (i den mån de är tillgängliga enligt andra lagkrav) måste säljas till oberoende reparatörer ”till ett rimligt pris som inte avskräcker från reparation”. Trots våra krav ger reglerna inte någon indikation på vad ett ”rimligt” reservdelspris faktiskt innebär. EU-kommissionen bör utarbeta riktlinjer om den exakta innebörden av lämpliga reservdelspriser för att underlätta genomförandet av detta krav för alla berörda parter. Annars måste vi vänta på att nationella domstolar fastställer definitionen genom rättsfall. Det kommer att vara avgörande för reparationsrörelsen, inklusive konsumentorganisationer och den oberoende reparationssektorn, att utnyttja detta rättsliga verktyg och dra tillverkare som säljer reservdelar till orimligt höga priser inför domstol.

Du kan läsa mer om vårt arbete med reservdelspriser här. Kort sagt: de flesta människor överväger endast en reparation om den totala kostnaden för reparationen är lägre än 30-40% av produktens värde.(3) Med tanke på att kostnaden för en viss reparation vanligtvis består av arbetskostnad och reservdelskostnad (förutsatt att det inte finns någon transportkostnad för reparatören), för att reparationen ska hålla sig under den kritiska tröskeln, är det rimligt att uppskatta att priset på reservdelar bör ligga under 15-20% av produktpriset.(4)

Tyvärr ger den nuvarande lagen inte heller bredare tillgång till mer reparationsinformation och fler reservdelar.

Vi gläder oss också åt förbudet mot ”avtalsklausuler, hårdvaru- eller mjukvarutekniker som försvårar reparation” för de produkter som omfattas. Vår kampanj arbetade ihärdigt för att göra beslutsfattarna uppmärksamma på dessa orättvisa metoder.

Det återstår dock att se i vilken utsträckning kryphål kommer att kvarstå, eftersom texten lägger till följande vaga undantag från förbudet: ”såvida det inte motiveras av legitima och objektiva faktorer, däribland skyddet av immateriella rättigheter enligt unionens rättsakter och nationella rättsakter”. Detta undantag är mycket otydligt och lämnar dörren öppen för tillverkare att fortsätta tillämpa orättvisa metoder mot reparationer, bara genom att hävda att de är ”legitima”.

2. Ökad attraktivitet för reparation inom ramen för den lagstadgade garantin

För att göra det mer attraktivt att reparera (jämfört med att byta ut) inom ramen för den lagstadgade garantin välkomnar vi att garantin förlängs med 12 månader om konsumenten väljer att reparera. Detta kommer att resultera i en total täckning av den lagstadgade garantin på 3 år i de flesta EU-länder, medan det inte blir någon förlängning om konsumenterna väljer att byta ut produkten. Säljarna måste informera konsumenterna om valet mellan reparation och utbyte och om den förlängda garantin vid reparation. Renoverade varor kan tillhandahållas som ersättningsvaror på uttrycklig begäran av konsumenten.

3. Ett steg närmare nationella ekonomiska incitament för reparation – men vi måste fortfarande se till att det blir verklighet

EU:s lagstiftare kräver också att medlemsstaterna genomför minst en nationell åtgärd för att främja reparationer. De föreslår en icke-bindande lista(5) över finansiella och icke-finansiella alternativ, t.ex. stöd till lokalt ledda reparationsinitiativ eller informationskampanjer. Bland de finansiella åtgärderna föreslår EU:s lagstiftare finansiering av utbildningsprogram för att förvärva specialkunskaper inom reparation eller nationella reparationskuponger/-fonder. De sistnämnda systemen har redan visat sig vara en framgångsrik strategi för att göra reparationer mer överkomliga och skapa lokala arbetstillfällen i Österrike, Tyskland och Frankrike.

EU:s lagstiftare påminner också(6) de nationella myndigheterna om att EU:s ramverk redan tillåter medlemsstaterna att tillämpa en reducerad mervärdesskatt (moms) på reparationstjänster för hushållsapparater, skor och lädervaror, kläder och hushållslinne. Trots detta har hittills endast 7 medlemsländer experimenterat med reducerad moms för reparationstjänster.

Det behöver inte sägas att det under de två år som direktivet ska införlivas i nationell lagstiftning kommer att vara avgörande för rörelsen för rätten till reparation att hålla uppe tempot genom nationella kampanjer och kunskapsutbyte om framgångsrika nationella initiativ. Baserat på de uppgifter vi hittills samlat in är det viktigt att ekonomiska incitament för reparationer införs i alla länder.

4. Onlineplattform för matchmaking och europeisk reparationsblankett

EU-kommissionen kommer att införa en europeisk onlineplattform med en förteckning över reparations- och återköpslösningar i medlemsstaterna och harmoniserade kostnadsberäkningar, i syfte att öka synligheten för reparationsalternativ och insynen i deras kostnader.

På konsumenternas begäran kan reparatörer välja att lämna in en harmoniserad reparationsoffert/uppskattning kallad ”European Repair Information Form”, inklusive bindande information såsom den typ av reparation som föreslås och dess pris eller, om den exakta kostnaden inte kan beräknas, den tillämpliga beräkningsmetoden och det högsta reparationspriset.

Även om det i allmänhet är en bra idé att öka synligheten för reparationstjänster och göra det lättare för konsumenterna att hitta lämpliga tjänsteleverantörer, kommer detta endast att vara effektivt så länge det finns en adekvat reparationsinfrastruktur som också är synlig på plattformen. En bred täckning av leverantörer av reparationstjänster i hela Europa kommer endast att kunna uppnås genom att förbättra villkoren för oberoende reparatörer, dvs. genom att genomföra de ovannämnda aspekterna av direktivet som rör rimliga reservdelspriser och förbudet mot blockering av programvara och genom att skapa en rättvis reparationsmarknad.

5. Missade möjligheter

Med tanke på den begränsade omfattningen och ambitionen anser vi att man missade möjligheten att göra detta initiativ till något som faktiskt skulle förtjäna titeln ”direktiv om rätt till reparation”. Som det ser ut nu kan denna förordning snarare beskrivas som en ”bilaga till de befintliga ekodesignförordningarna”. I huvudsak kommer dess huvudsakliga effekt att vara att något öka chanserna för att det lilla antal produkter som enligt lag ändå måste kunna repareras faktiskt kommer att repareras.

Med tanke på att den inte gäller, och inte heller inom överskådlig framtid kommer att gälla, för den stora majoriteten av de kortlivade produkter som översvämmar EU-marknaden(7) , vore det verkligen mycket optimistiskt att förvänta sig att dessa åtgärder kommer att göra ett avtryck i resursanvändningen och produktionen av e-avfall.

Listan över missade möjligheter är lång. För att garantin faktiskt skulle förlänga produkternas livslängd hade vi till exempel föreslagit en obligatorisk prioritering av reparation framför utbyte inom ramen för garantin, tillsammans med en förstärkning av den oberoende reparationssektorn genom att låta dem utföra reparationer inom ramen för garantin. Att prioritera reparation framför utbyte inom den lagstadgade garantin ingick visserligen i kommissionens ursprungliga förslag, men det gick inte igenom förhandlingarna, och vårt förslag om att reparationer inom garantin ska utföras av oberoende reparatörer gick inte heller igenom.

Det finns också många ambitiösa bestämmelser som parlamentet hade enats om efter omfattande interna förhandlingar, bara för att de skulle kastas ut till förmån för rådets drastiskt mindre ambitiösa ståndpunkt under trepartsmötena:

– Rätten för konsumenten att göra ett garantianspråk direkt till producenten;

– Rätten för konsumenten att välja att tillverkaren ska reparera en vara som inte överensstämmer med kraven, varvid alla villkor i en kommersiell garanti som avskräcker konsumenten från att utnyttja denna rätt är ogiltiga;

– Konsumenten har rätt att få en produkt reparerad om detta inte är faktiskt eller rättsligt omöjligt (tillverkaren får inte vägra att tillmötesgå konsumentens begäran enbart på grund av ekonomiska överväganden, t.ex. kostnader);

– Rätt för oberoende reparatörer, återtillverkare, renoverare och slutanvändare att ha tillgång till alla reservdelar och all reparationsrelaterad information och alla reparationsverktyg, inklusive diagnosverktyg, under en period som minst motsvarar produktens förväntade livslängd;

– Skyldighet för tillverkare att offentliggöra all information som rör reparation (t.ex. reparationspriser och priser på reservdelar) på sina webbplatser;

– Lagstiftarens möjlighet att lägga till produkter på listan även om de inte omfattas av ekodesign eller andra krav.

Vi tycker att det är mycket beklagligt att våra demokratiskt valda representanters röst i slutändan inte vann. Vår koalition kommer att fortsätta att driva på för ambitiösa krav på reparerbarhet för så många ytterligare produktkategorier som möjligt, samt arbeta med medlemmar som fokuserar på genomförandet av direktivet i varje medlemsland, för att säkerställa att denna och andra delar av lagstiftningen faktiskt gör skillnad för europeiska konsumenter och för att förebygga e-avfall.

Kontaktpersoner

English

Cristina Ganapini

Coordinator for Right to Repair Europe E-mail: info@repair.eu

Svenska

Mattias Axell

Samordnare för Right to Repair i :DFRI E-post: mattias@dfri.se

Anmärkningar

(1) Direktivets juridiska text.

(2) EU:s lagstiftare enades också om en ny EU-förordning om ekodesign för hållbara produkter (ESPR). Denna ramförordning kommer att göra det möjligt för EU-kommissionen att fastställa minimikrav för reparerbarhet för ytterligare produktkategorier. Vår koalition lyckades få med energirelaterade produkter, IKT-produkter och annan elektronik bland de kommande prioriteringarna.

(3) Deloitte angav 30% för franska konsumenter och 30-40% för svenska konsumenter (presentation från Expert workshop towards increased repair of household EEE (Bryssel, 2017), s. 48-49). Detta kan vara en hög uppskattning: enligt Sahra Svensson-Hoglund ea., Barriers, enablers and market governance: A review of the policy landscape for repair of consumer electronics in the EU and the U.S. (2021), ”generellt sett har betalningsviljan för reparationer av småelektronik uppskattats till 20 % av återanskaffningskostnaden” (s. 6, med hänvisning till McCollough (2007)). Se även Europeiska kommissionens beteendestudie om konsumenternas engagemang i den cirkulära ekonomin (oktober 2018).

(4) Denna tröskel föreslås i Florent Curel e.a., Guide pratique: Rendre la réparation accessible (Club de la durabilité, 2023), s. 4.

(5) Medlemsstaternas åtgärder för att främja reparation kan omfatta informationskampanjer, stöd till lokalt ledda reparationsinitiativ, reparationskuponger, reparationsfonder, stöd till eller inrättande av lokala eller regionala reparationsplattformar, anordnande eller finansiering av utbildningsprogram för att förvärva särskilda färdigheter i reparation och skatteåtgärder. Dessa åtgärder kan vidtas på nationell, regional eller lokal nivå.

(6) Den franske ministern Christophe Béchu förespråkar redan en sänkning av momssatserna och hävdar att åtgärden skulle kunna ge flera miljarder euro tillbaka till statskassan.

(7) För att bara nämna några kategorier av elektriska och elektroniska produkter som inte omfattas: apparater som värmeelement, varmvattenberedare, luftkonditioneringsapparater och fläktar; hushållssystem som belysning, solenergisystem, hemautomation, routrar och säkerhetssystem; små hushålls- och köksapparater som strykjärn, kaffebryggare, vattenkokare, brödrostar, fritöser, grillar, juicepressar, mixrar och blandare; underhållningsprodukter såsom digitalboxar, spelkonsoler, läsplattor, leksaker och drönare; musikprodukter såsom digitala mediaspelare, hörlurar, öronsnäckor, högtalare och förstärkare; produkter för personlig hygien såsom hårtorkar, elektriska tandborstar, rakapparater, trimmers och epilatorer; verktygs- och gör-det-själv-produkter såsom borrmaskiner, sågar och slipmaskiner; trädgårdsredskap såsom gräsklippare, häcksaxar, motorsågar och dokumentförstörare. Och listan kan tyvärr göras lång.


Styrelsemöte 3 april

DFRI håller ett öppet styrelsemöte onsdag 2024-04-03 kl 18:00 på internet. Vi beräknas hålla på i ungefär en timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande.


Remiss av betänkandet Hemlig dataavläsning – utvärdering och permanent lagstiftning SOU 2023:78

Föreningen för digitala fri- och rättigheter har beretts tillfälle att yttra sig över SOU 2023:78.

Vi avråder från att göra lagen permanent, och vill tillägga följande synpunkter:

Förslaget innebär att göra omfattande utökningar av statens maktbefogenheter permanenta. Sådana initiativ måste hanteras med stor omsorg och övervägas noggrant med hänsyn till grundlagens bestämmelser och förpliktelser till mänskliga rättigheter. En sådan bedömning måste utgå från behovet av proportionalitet och väga individens rättigheter mot samhällets intresse av säkerhet. I kontexten övervakning så har det under de senaste åren både på nationell nivå och inom unionsrätten skett många förändringar på området övervakning och tvångsmedel.  Samtliga av dessa förslag samverkar och adderar till varandra, vilket innebär att nettopåverkan på individuella fri- och rättigheter blir svåröverskådliga. Utredningen har identifierat behovet av en samlad översyn över området för tvångsmedel. Med anledning av att det idag saknas en sådan samlad bedömning konstaterar vi att en samlad bedömning av den inskränkning som förslaget utgör tillsammans med övriga lagar saknar, och proportionalitets- och legalitetsbedömningen av förslaget kan därför inte genomföras på ett meningsfullt sätt. Vi vill därför med utgångspunkt i den nuvarande komplexiteten på området och kravet på proportionalitet avråda från att göra lagen permanent utifrån försiktighetsprincipen. 

Även om lagförslaget inkluderar vissa rättssäkerhetsgarantier, kan dessa anses otillräckliga för att effektivt skydda mot missbruk. Det är svårt att garantera att endast ”nödvändig” information samlas in och att ingen irrelevant eller känslig information missbrukas eller hanteras felaktigt. Vi saknar även en tydlig process för hur rättsäkerhetsgarantierna i praktiken ska förverkligas. Det finns också en brist på transparens kring hur den hemliga dataavläsningen praktiseras, vilket gör det svårt för allmänheten att förstå och granska processen. Vidare saknar vi i utredningen uppställda garantier för vad som händer när en individs rättigheter kränks. Det saknas i utredningen tillfredsställande procedurer och föreslagen praxis för viten, rätt till skadestånd, och andra reparativa åtgärder för de som felaktigt drabbas av tvångsmedel. 

Det har framkommit en tydlig efterfrågan på ett mer systematiskt tillvägagångssätt från lagstiftarens sida när det gäller att bedöma proportionaliteten för varje förslag. Det är avgörande att varje åtgärd är rättfärdigad och inte leder till överdrivna eller obalanserade ingrepp i individens fri- och rättigheter. Vi ställer oss därför endast positiva till utredningens konstaterande att det behövs en mer enhetlig och välgrundad lagstiftning som bättre balanserar samhällets säkerhetsbehov mot skyddet för individens fri- och rättigheter. 

I tidigare remissvar till SOU 2023:22 har vi uttryckt vår åsikt om anpassningsskyldigheten för totalsträckskrypterade tjänster. Vi noterar nu att utredningen i likhet med våra tidigare kommentarer drar en slutsats som vi anser vara felaktig. Utredningen argumenterar för att tjänster bör anpassas så att hemliga tvångsmedel alltid blir möjliga, vilket vi starkt motsätter oss. 

Kryptering fyller en mycket viktig funktion för att skydda kommunikation i förhållande till externa aktörer, men de tekniska lösningarna får inte utformas på ett sådant sätt att de omöjliggör användningen av hemliga tvångsmedel. (SOU 2023:78, ss. 101-102)

Vi håller fast vid den strikta ståndpunkten att system och tjänster aldrig medvetet skall utrustas med bakdörrar, oavsett intentionerna bakom detta. Utifrån ett globalt perspektiv på massövervakning och dataskydd är det inte möjligt att föra den typen av resonemang, särskilt med tanke på världens säkerhetsläge och hotet mot mänskliga fri- och rättigheter. En bakdörr som kan användas av svensk polis för att bekämpa brottslighet kan lika gärna exploateras av makthavare i andra länder för att undertrycka demokratiska rörelser. Eftersom kommunikationssystem och tjänster idag är globala och sällan begränsas av nationella jurisdiktioner, är risken för missbruk av sådana bakdörrar betydande.

Personlig integritet, dataskydd och rätten till säker kommunikation på ett öppet Internet är samhällsbärande fundament, ovärderliga för demokratin.


Webbinarium: Betänkandet om upphovsrättens inskränkningar

Hur kommer du kunna använda dig av upphovsrättsskyddat material framöver? Wikimedia Sverige i samarbete med SVT förklarar hur förändringar av upphovsrättslagen kan påverka dig och din organisation som användare.

Den 19 januari 2024 överlämnades betänkandet om upphovsrättens inskränkningar till justitieministern. Betänkandet föreslår omfattande förändringar av upphovsrättslagens andra kapitel, som reglerar hur användare i olika sammanhang kan sprida skyddade verk utan upphovsmannens tillstånd. Bland annat ges nya och bättre möjligheter för forskare, kulturarvsinstitutioner, journalister liksom den breda allmänheten att skapa och sprida information och kunskap.

Men vad är det egentligen som föreslås i betänkandet?

Denna fråga står i centrum för detta webbinarium där två av utredningens experter, Eric Luth från Wikimedia Sverige och Rebecca Barzegar från SVT, presenterar betänkandets huvudsakliga förslag. Tillsammans bryter de ned betänkandets 450 sidor till en informativ och illustrativ genomgång och presenterar det just du behöver ha koll på både inför remissrunda och eventuell lagändring.

Missa inte denna unika möjlighet att delta och få en djupare förståelse för de föreslagna förändringarna och hur de kan påverka både skapare och användare av digitalt innehåll.

  • Datum: 7 mars 2024
  • Tid: 12.00–13.00
  • Plats: Digitalt – länk skickas ut efter anmälan.
  • Anmäl dig här senast onsdag 6 mars.

Webinariet arrangeras i samarbete med DFRI (Föreningen för digitala fri och rättigheter), inom ramen för projektet Knowledge Rights 21 och med stöd från Arcadia Fund. Efter presentationen kommer deltagarna att ges möjlighet att ställa frågor och dela med sig av sina tankar kring ämnet.

Välkomna!


Styrelsemöte 6 mars

DFRI håller ett öppet styrelsemöte onsdag 2024-03-06 kl 18:30 på internet. Vi beräknas hålla på i ungefär en timme. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna.

Dagordning finns här (kan ändras ända fram till att mötet börjar).

Anmäl dig per mejl till dfri@dfri.se om du vill delta. Då får du också information om länk till anslutning för deltagande.